God helg!
Dagen till ära så äter jag stekt palt med ätpinnar. Äran går till att det är Kulturnatten här i staden. Brukar vara underhållande, och för första gången så är jag ledig istället för att medverka. Trevligt!
Utställningen med senaste projektet Visualisering av statistik gick mycket bra. Många intressanta diskussioner och insikter från flera olika människor och institutioner. De kvaliteter jag hade utgått från att lyckas ta fram verkade fungera mycket väl; om bilden är tilltalande drar den till sig ögat, om den sedan är komplex i sig dyker nyfikenheten upp. Känslan av att känna sig smart över att förstå någonting är mycket tilltalande och vi faller ganska lätt för den; ett visst nöje över sin egen intelligenta tolkningsförmåga. Inget nedvärderande, utan det är så vi alla är uppbyggda. Men utmaningen inom design eller visuell kommunikation är att hålla denna nivå mycket väl balanserad; annars stängs läsaren ute och blir närmast förolämpad.
Har i veckan haft turen att ha litet tid över att läsa. Läser just nu Eric Gill: Om typografi. En bok och samling skrifter av den kontroversiella mästertypografen. Gill skaffade sig en bred utbildning där han började inom arkitekturen för att sedan söka sig mot ämnen inom stenskulptur och kalligrafi. De tankar Gill har om industrialismens intrång i hantverksverkstäderna är hård, eller kanske snarare en viss förståelse & uppgivelse; men alltid taktfast. Det är svårt att tänka sig in i den tidens syn på typografi och boktryckarkonsten. Vi i den digitala eran är på många sätt bortskämda med möjligheter, men också förtryckta av ignorans. De tecken vi ser är allra oftast på en datorskärm uppbyggda av mer eller mindre snygga pixlar; medan 30-talets tecken alltid var i picas format. De kom oftast från vackra blytyper som skickligt producerats av professionella typskärare. När vi skapar paragrafmallar i inDesign och slänger oss i rullistor för att hinna testa 15 olika exempel av storlekar, vikter eller snitt på kort tid så klättrade dåtidens typografer i stegar för att högst upp finna Caslon 24/32 kursiv och plocka upp tecken ett. åt. gången. Snabbheten var även då av största vikt. Så de duktigaste typograferna tränade sitt öga (även inre) för att snabbt bygga upp bladens komposition innan tecknen hämtades ur lådan. Detta professionella öga, eller den professionella konstens styrka är något som jag tycker mig se växa. Att från att lägga vår tillit till datorers matematiska logaritmers (programmerade av skickliga programmerare – inte att förglömma) strömlinjeformade typografi så börjar vi åter blicka invändigt för att finna en sann kvalitet. Inte enbart i våra artefakter & verk utan även i vårt yrkesliv.
”…å andra sidan finns den lilla butikens, den lilla verkstadens, ateljéns och mottagningsrummets borttynade men oförstörbara värld – en värld där begreppet fritid knappast existerar, för den är knappast känd och mycket litet eftertraktad – en värld där artefakten är själva livet & där kärleken finns.” – Eric Gill: Om typografi